I dag
11°

Sluta oroa dig för småsaker

Missa inte:

Peter Enckell

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

När jag var liten och bodde i Lund var vi ett helt gäng i det nybyggda Kobjer som var ute och lekte hela dagarna. Så småningom började vi i Kobjerskolan där vi gick i klass 1–3. Som 10-åringar flyttade vi till den, i våra ögon, gigantiska, Lerbäckskolan.

Gemensamt för tiden i Lund var att vi på all ledig tid utanför skolan och middagar var ute och lekte, byggde kojor, skapade våra egna lekplatser, pallade äpplen hos en ilsken trädgårdsmästare och under regniga dagar var hemma hos varandra. Vår värld var i högsta grad social.
När vi började skolan firade en av mina kompisars föräldrar detta med att skaffa en tv. Familjen var bland de första i kvarteret. Året var 1958 och vi samlades under den halvtimmen eller möjligen timmen som sändningen pågick för att kolla på svenska och danska barnprogram. Det som var väldigt socialt för oss var desto mindre socialt för nyinflyttade. Vi höll ihop i vårt kvarter och var väl inte så särskilt snälla mot nykomlingar. För att inte tala om alla de som kom från Oskarshem och andra närliggande bostadsområden.
När år 1962 närmade sig sitt slut bestämdes det att vi skulle flytta till Carlshamn. Jag skulle börja på ny skola och det lät ju till en början väldigt spännande. Men det var det inte alls. Jag fick uppleva det som nyinflyttade i Kobjer fått uppleva i Lund. Med skånsk dialekt var det svårt att först bli accepterad bland skolkompisarna. Så vidare socialt var det nu inte.

KLASS 4D På Sternöskolan 1962–63. Den lille killen i mitten är vaktmästaren Arne Anderssons pojk Leif. Han får idag Handels kulturstipendium för sitt måleri. Övriga på bilden känner säkert igen sig.

Kanske är det spåren från denna tid som gjort att jag idag vurmar för att vi ska ta emot främmande människor alldeles oavsett var de kommer ifrån. Och det ska sägas att det på 60-talet snabbt blev mycket bättre här i Blekinge. I synnerhet som det kom busslaster med finska och jugoslaviska invandrare till främst Olofström. Det var mitt i arbetsinvandringens, miljonprogrammens och reformiverns gyllene period.
Det var också då som grundskolan infördes och dagisverksamheten inleddes. Minnen från 1950- och 60-talen är alltså inte bara popmusik och så småningom studentkravaller. Minnen från den här tiden innehåller oerhört mycket av social gemenskap. Det bärande politiska partiet hade, och har fortfarande, till och med begreppet social i sitt namn.

Detta får mig att fundera över hur det ser ut idag och vari skillnaderna ligger. En halvtimmes barnprogram har förvandlats till dygnet runt-tv med barnkanaler, nyheter, sport och filmer. Sociala medier växer som svampar ur jorden och antalet vänner på Facebook och Twitter ökar med kvadraten av sig själv. Snart är alla vänner med alla, om utvecklingen får fortsätta, och man kan undra hur det i så fall kan finnas främlingsfientlighet och utanförskap? Vi vet också mycket mer om varandra. Det går ju att googla på i stort sett vem som helst.
Är detta bra eller dåligt? Det som är bra är väl att fler och fler inser att det kvarter, som man vuxit upp i och som då var hela vår värld, ingalunda är den värld vi lever i idag. Världen växer för den enskilde men krymper totalt. Därför är det så bra om vi kan ta vara på varandras erfarenheter.
Om detta skriver Tove Lifvendahl i sin bok som jag nämnde förra veckan och om detta skriver jag gärna och ofta.
Tack vare sociala medier har jag fått reda på att det bedrivs projekt i Afrika som ger kvinnor ökad självständighet. Projekt som drivs av personer från bland annat Carlshamn. Det är AAK som ger kvinnor en chans att försörja sig på att bereda sheanötter för fettillverkning i Sverige. Jag har intervjuat personer som är inblandade i detta projekt och resultatet kan du läsa om i nästa veckas Commersen. Alla blir vi 60!
I år fyller min åldersgrupp 60 år. Många av oss har barn och barnbarn och vi har fått uppleva en spännande tid där exempelvis fantasier kring månen skingrades då Neil Armstrong 1969, som första människa, satte ned sin fot i mångruset. Hans upplevelse kunde delas av miljontals tv-tittare och utvecklingen därefter kallas allmänt för dataåldern. Det var under denna teknikutvecklingens gyllene era som Steve Jobs kom på att datorer inte är någonting utan människor och att datorer egentligen borde vara var mans egendom. Med hjälp av kompisarna, konkurrenterna och rivalerna, Bill Gates och Paul Allen, lyckades han också binda ihop världen i nätverk som så småningom kom att bli så starka att deras användare lyckats välta regimer. Världen såg dessutom en ny ekonomi födas.
Så visst är sociala medier sociala och visst är de nyttiga, även om en och annan asocial typ använder dem för mer tveksamma syften. Men de har å andra sidan kanske inte så många vänner.

Publicerad: 11. april 2012 07:00

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Commersen Cup