Just nu gör naturen jobbet. Sakta men säkert rostar den och vi bjuds på ett skådespel som varje år förbluffar. Skulle solen råka skina på höstlöven blir det dubbel effekt. Nu börjar dessutom solen få svårt att nå över trädtopparna vid morgondoppsbryggan – och när den gör det kastar våra gubbkroppar långa smäckra skuggor över gräsmattan, där Takashi Narahas skulptur ?Mandala? står och trotsar alla årstider. Även skulpturens skugga skapar ett fint mönster som sträcker sig mot högskolans lokaler. Höstfärgerna är starka och det glittrande havet bidrar starkt.
AKKATS vattenkraftverk i Lappland har dekorerats av konstnärerna Bengt Lindström och Lars Pirak. FOTO: Energikanalen
På vägen upp till morgontidningen går jag förbi ett elskåp och kommer att tänka på Södertälje. Denna stad som fått utstå så mycket spott och spe under många år, för bland annat svåra invandrarproblem, har plötsligt hamnat i ett färgstarkt fokus. Där har kommunen och Telge Nät nämligen tillåtit grafittikonstnärer att utsmycka elskåp och plötsligt har man fått en konstutställning mitt i stan, utan att det kostar ett öre. Tvärtom, säger man från kommunens sida, så har detta inneburit att det illegala klottret minskat med 50 procent och därmed också saneringskostnaderna.
Ett underbart exempel på hur man med lite färg och fantasi kan förändra.
Till nästa års Baltic Art under Östersjöfestivalen hoppas jag att kreativa Frida Åkesson kan förmå unga grafittikonstnärer att sätta färg på stans alla elskåp. Samma sak borde man självfallet kunna göra i resten av länets kommuner.
Men tänk om det inte blir fint då, säger kanske vän av ordning. Jag lovar att i gatukonstkretsar tillåter man inte vad som helst och ingen vill skämmas över ett dåligt verk om det nu är ett tillåtet.
Telge Nät har satt upp några krav: Din målning måste uppfylla följande:
Får inte vara stötande eller strida mot grundläggande demokratiska värderingar
Får inte innehålla några varumärken
Får inte vara partipolitisk
Får gärna ha lokal anknytning (men det är inte ett krav)
Det här med gatukonst har blivit något av en symbol för ungdomlig frigörelse, ungefär som när jag själv var ung och mycket handlade om Peace and Love. Det var för övrigt också en oerhört färgstark rörelse där blommor stod i centrum i det som då kallades Flower power-rörelsen. Det är måhända deras barn som nu skapar en renässans för färgstark gatukonst.
Släpp färgerna loss det är höst – för att nu travestera en film från den tiden då civil olydnad nästan var exotisk.
Inne på ämnet förståelse för sin samtid undrar jag hur mycket våra beslutsfattare förstår av det som händer i arbetslivet. Att ha krångliga regler på en arbetsmarknad som är allt annat än välordnad verkar inte vara någon bra idé. Vill man komma till rätta med ungdomsarbetslösheten löser man knappast problemet med höga avgifter på arbeten och inlåsningsmekanismer i form av LAS. Lite mer frihet på arbetsmarknaden både för den som ska arbeta och den som ska anställa vore klädsamt.
Egentligen vill jag inte vara politisk i denna spalt men jag har så svårt att förstå den tröghet som vårt samhällssystem uppvisar, även om vi kommit en bra bit på väg när det gäller exempelvis valfriheten.
Det har ju hänt en hel del sedan Henry Ford sa att man kunde välja vilken färg man ville – bara man valde svart – om man ville köpa en T-Ford. Henry Fords mantra gällde i allra högsta grad 1970- och 1980-talets Reformsverige när vi alla skulle stöpas i samma form. Det är barnen som växte upp i detta kontrollsamhälle som nu reagerar och som börjar skaffa egna barn. Barn och ungdomar som nu får lov att vara ?olydiga? och måla elskåp och fula murväggar i cykeltunnlar.
Kanske är det så att ett färgstarkt Blekinge skulle kunna vara något att erbjuda omvärlden. Välkommen till glada Blekinge som ler i naturens allra finaste färger och där stadskärnorna förvandlas till färgsprakande mötesplatser. Det kan ju vara något för alla som diskuterar hur vi ska locka turister till vår del av världen. Blekinge har ju aldrig tidigare kunnat anklagats för att vara särskilt färgstarkt. Faktum är att bilden av Blekinge knappast existerar, om jag förstått "de stora" turismaktörerna i Göteborg och på Gotland rätt.
Det är kanske dags att efterlysa en ny Bengt Lindström, konstnären som satt färg på allt från kraftverk till vattentorn och skidbackar. Nu lever han inte längre men det finns kanske någon som kan axla hans mantel – om våra myndigheter tillåter mer färg förstås. Det vore starkt!
Publicerad: 12. september 2012 12:00