I dag
11°

Sluta oroa dig för småsaker

Missa inte:

Peter Ekberg

 Tipsa en vän    Skriv ut    Dela

SPEL. På pappret är Silent Hill HD Collection den perfekta spelupplevelsen. Det som i mina ögon är världens i särklass bästa spel pusslas ihop med den snudd på lika fantastiska uppföljaren och presenteras i hög upplösning för första gången. Att två minst sagt tidlösa klassiker från den nu tekniskt underlägsna plattformen Playstation 2 får chansen att glänsa i HD är något jag längt efter. Väldigt länge.
Men som bekant är inte allt guld bara för att det glimmar lite, och det blir vi snart varse när vi väl börjat spela. För det första har man valt att inte ta med det första spelet i serien, eller för den delen den fjärde som även den släpptes till Playstation 2. Nu släpptes det första spelet till den första generationens Playstation, så rent tekniskt är det kanske försvarbart då spelet skulle behöva rustas upp på ett helt annat sätt än delarna till Playstation2, men det känns ändå som ett minst sagt tråkigt beslut. Inte minst eftersom del tre knyter an till första spelet och pikarna står som spön i backen.

Sen har vi ju hela grejen med att dra upp det i HD. Silent Hill 3 klarar den resan förhållandevis bra och ser över lag bättre ut än vad det gjorde sist jag spelade det, men del två mår i många fall betydligt bättre av att spelas i sin ursprungliga version. För det första ser den för serien så typiska dimman ut som en grå vägg, vilket tar bort en stor del av mystiken, och för det andra är det brusiga filtret borta. Filtret gav det ursprungliga spelet är härligt oborstad känsla och med det ute ur leken blir det inte riktigt samma grafiska inramning. Fienderna framstår tydligare vilket gör det hela mindre obehagligt och de lågupplösta texturerna ser sämre ut än tidigare. Att navigera i mörka miljöer, vilka det finns gott om, är smidigare men det skulle jag lätt ha bytt ut för att få tillbaka den grusiga bilden som satte sina starka spår i stämningen.

Bortser man från de tekniska snedsteg som finns är spelupplevelsen i sina sämsta fall briljant, och sina bästa fall bättre än allt annat inom genren, långt bortom vad briljant heter. I Silent Hill 2 följer vi James som får ett brev av sin sedan länge avlidna fru som vill träffa honom i Silent Hill, vilket leder till den mörkaste historia jag sett i ett spel och som inte räds att slita upp stora hål i ämnen andra spelutvecklare knappast vågar ta i betong. Det är dystert, galet och makabert, vilket passar spelet perfekt. I tredje delen får vi följa Heather, tjejen från Silent Hill 1, i jakten på sin egen historia. Även om det inte var lika lysande som Silent Hill 2 är det ändå ett lysande exempel på hur ett skräckspel skall göras, och långt mycket bättre än majoriteten av alla skräckspel som kommit sedan dess. Ljudet består som tidigare av industriellt oljud blandat med mer klassisk rock och ljuseffekterna har trots att de inte alltid klarat konverteringen till hd särskilt bra fortfarande ett finger med i leken då det gäller att skapa den tunga stämningen.

Utöver originalspelen har man stoppat in det extra spelläge som följde med Silent Hill 2 då det släpptes i en direktors cut-version, men utöver det finns det inget som helst extra godis för fansen. Snålt kan man tycka, och jag är böjd att hålla med. Att ge oss återgivningarna av två så fantastiska spel är naturligtvis uppskattat, men att inte lägga manken till lite mer när det gäller att anpassa spelen till det nya formatet eller att stoppa in något av den rikliga mängd extramaterial som levererats tidigare i andra sammanhang känns bara snålt. Det gör att jag snarare föredrar att av ren principsak damma av min Playstation 2 och spela spelen i sitt ursprungliga format.

Trots taskig optimering för HD, stundtals hackig grafik och snålt extramaterial är det en samling som skall upplevas av alla som inte redan gjort det. Den styltiga kontrollen känns inte lika acceptabel idag som den gjorde när spelen fortfarande var nya, men det vägs nästan upp av de nya rösterna som spelats in, vilket faktiskt tyder på att man brytt sig om att göra något speciellt av den halvfärdiga samlingen. Spelen är bättre i sina ursprungsformat, men har man inte tillgång till dem bör HD-samlingen köpas så snart det bara går. Som spel är endast full pott gott nog för denna samling, men som ett monument över seriens och genrens storhetstid haltar den rejält.

Publicerad: 19. maj 2012 00:18

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Commersen Cup