Solen skiner äntligen över vår landsända. Åtminstone gör den det när detta skrivs, men prognosen bjuder på solsken ett tag till. Nu när festivallarmet i Carlshamn lagt sig och funderingar över fenomenet fest börjar snurra, går tankarna till forna tiders liv på landsbygden. I alla tider har människor haft behov av att träffas, umgås, känna närhet, dansa och älska.
Förr när livet på gårdarna dominerades av långa arbetsdagar behövdes pauser och man hade då som nu behov av att träffas. Vägskälet blev en mötesplats med musik och dans som så småningom organiserades och man byggde små dansbanor. Inte sällan var dessa belägna i närheten av marknadsplatser och man kunde således förena nytta med nöje.
När industrialiseringen slog till med full kraft och urbaniseringen tog fart så tog man naturligtvis med sig det positiva från livet på landet. Folkparker ersatte vägskälen och blev den naturliga platsen för människans parningslekar. Många av oss i min ålder minns säkert hur livat det gick till i ?parken?. En kultur som kommer och går och visst är det fortfarande poulärt med folkparksdanserna. Nöjeslivet förändrades mot slutet av 60-talet, i synnerhet för ungdomarna, då de första diskona såg dagens ljus. I Carlshamn var det två Karlskornakillar, Bengt Andersson och Sune Jacobsson som drog igång det första diskot, Chéz Bené. Jag är övertygad om att många blekingebor varit där och haft roligt. Idag är det nog ytterst få som tar sig till den lokalen då det bedrivs en helt annan verksamhet där.
VÄGSKYLT som skvallrar om en tid som flytt. Huruvida det dansats just här vet jag inte men det är en skylt som inspirerar till tanklar om de tider som flytt och som kanske är på väg tillbaka. Nya tider väntar landsbygden. FOTO: Helen Andersson
Men det som en gång började som vägskälsdans har nu utvecklats till stadsfester av olika slag. Killebom, Tosia Bonnadan, Holje Marknad och nu senast Östersjöfestivalen kan sägas vara vägskälsdanser i kolossalformat. I denna tidning får du dessutom läsa om vad som ska hända under residensstadens stora vägskälsdans, Sail 2012.
Under såväl Killebom som Östersjöfestivalen märkte jag två tydliga trender. Den ena är att det inte duger utan att man har bra artister på plats. Båda dessa stadsfester hade imponerande startfält och precis som för mycket annat så var det mesta gratis. Att Östersjöfestivalen inleds med en betalkonsert är helt enkelt därför att den imponerande scenen och mycket av arbetet kring festivalen ska kunna finansieras. Märkligt nog är det bara carlshamnsbor som inte tycker att det är en bra idé, enligt festivalamiralen Conny Nilsson. De flesta av de 4500 besökarna kom utifrån och många var långväga gäster. Ett par som jag talade med kom från Eslöv och tyckte att Östersjöfestivalen var årets absoluta höjdpunkt. Det enda de hade synpunkter på av doften från ?sojan?, ett problem som fabriken naturligtvis måste ta tag i. Hur svårt kan det vara att bli av med obehagliga odörer som framkallar kräkkänslor hos boende och gäster i Carlshamn?
Den andra trenden är att det blir allt lugnare under festivalerna. Det röj som var för några år sedan har avtagit i styrka till förmån för umgänge över generationsgränserna. Privata initiativ, satsningar på bättre kulturutbud, där opera sing-a-long och Baltic Art var två tydliga exempel under Östersjöfestivalen med mycket mera.
Inför Sail2012 i Karlskrona har jag pratat med flera av de inblandade i arrangörsstaben och alla är överens om att denna festival blir startskottet för kvalitet i alla delar. Barnen i fokus även i år liksom sammankopplingen med Marindagen är exempel på detta. Dessutom kommer världsarvet att få en framträdande roll med flera spännande inslag. Sailet kan nå samma intresse som Lövmarknaden om kvalitetssatsningen fortsätter. I år kommer Briggen Tre Kronor till Karlskrona och i anslutning till denna en fin utställning om vårt gemensamma hav, det som egentligen är förutsättningen för Sail2012. Terje Pedersen som är turistchef i Karlskrona skulle gärna se att Sailet växte ut på landsbygden och i skärgården och det är väl en utveckling som är fullständigt naturlig. Man närmar sig alltså vägskälsdanserna med stormsteg och det verkar som att det skulle kunna bli riktigt livat på landet.
Många har synpunkter på våra stadsfester och det finns säker mycket att hänga upp sig på. Men de får aldrig underskattas. Våra behov av att träffas, njuta av bra underhållning och kanske träffa en tillkommande är inte annorlunda idag än de var förr i tiden. På vägskälsdansernas tid.
Publicerad: 01. augusti 2012 12:00